The End Is Where We Begin

Idag var en annorlunda dag, en annorlunda dag utöver alla andra ovanliga dagar som blivit min vardag nu.  Som hela världens befolkning vet så skulle jorden gått under 21/12/12. Även om jag varit väldigt skeptisk till det här påståendet vaknade jag från en-jordens-undergång-dröm när skolan ringde vid 5-tiden och informerade om en 2 timmars "delay". Den 2 timmars förseningen innebar att skolan börjar 2 timmar senare på grund av snön och halkan som kommit under natten. Många hade hoppats på att den förutspådda väderleken skulle ge en "snowday" så att vi skulle komma undan med en ledig dag innan lovet, och...

Jag antar att de flesta hört om vad som hände i Connecticut förra fredagen? Skolmassaker och jordens undergång ingen bra kombination. Sedan i måndags har det gått ett rykte på skolan att någon skulle skjuta ner hela skolan eftersom jorden ändå skulle gå under alternativt göra något annat dumt. Jag har inte vetat vad jag skulle tro eller tänkta hela veckan och bara önskat att fredagen skulle vara historia.

Så ja, Fredag. Delay. Elenas bil har frusit under natten och går inte att öppna så Mrs Pickford kommer och hämtar oss. Det är 10 minuter innan klockan ringer för första lektionen och skolans parkeringsplats är tom som om klockan var 7 på morgonen. En vakt står vid entrén och öppnar den enda olåsta dörren på skolan. Korridorerna lika tomma som parkeringen. Första lektionen 7 elever, andra 12, tredje 8. Flera av långborden i matsalen är tomma trots att C-lunch är den största lunchtiden. 1, 2 , 3 säkerhetsmän i korridoren. Fjärde lektionen 9 elever. 8 elever i femte och sista lektionen innan brandlarmet börjar tjuta för evacuation-övning och alla lämnar skolan för att äntligen ha jullov.

De beräknades att cirka 1 000 elever av 1 800 var hemma från skolan. Men nu är det LOV!